Det finns ett särskilt ögonblick under hösten när man som trafiklärare inser att förutsättningarna har förändrats. Det är sällan något dramatiskt. Ingen snöstorm, inget ymnigt snöfall och kanske inte ens minusgrader. Det kan vara en alldeles vanlig novembermorgon i Stockholm. Termometern visar ett par plusgrader, asfalten ser torr ut och eleverna står förväntansfulla bredvid sina mopeder. De har väntat länge på den här dagen. För många är AM-körkortet den första verkliga känslan av självständighet. Friheten att kunna ta sig till skolan, träffa vänner och slippa vara beroende av att någon annan skjutsar. Men så börjar vi köra. Efter en stund märks det att något har förändrats. Fingrarna blir kalla trots handskar, axlarna åker upp och koncentrationen som nyss var riktad mot trafiken börjar alltmer handla om att hålla värmen. Det är då jag som trafiklärare måste ställa mig en fråga som är betydligt viktigare än hur många timmar vi har kvar på schemat. Är det här fortfarande en bra utbildningsmiljö för en femtonåring som håller på att lära sig köra?
Under höstens sista AM-utbildningar har vi fått flera påminnelser om hur snabbt förutsättningarna kan förändras. Vi har mött elever som trots ordentliga kläder upplevt kylan som betydligt mer påfrestande än de föreställt sig. Vi har också sett hur väglaget kan ställa till problem när temperaturen sjunker och fukten ligger kvar på asfalten. Vid en av våra senaste kurser innebar halkan att vi behövde komplettera körningen vid ett senare tillfälle. Det låter kanske som en enkel lösning, men för en femtonåring som går i skolan är det inte alltid lätt att hitta ytterligare en vardag för utbildningen. Det blir en fråga om ledighet, planering och inte minst om att återuppta körningen efter ett avbrott. Samtidigt ska vi som utbildare säkerställa att eleven verkligen får den sammanhängande undervisning som behövs för att utveckla trygghet och självständighet i trafiken. Att pressa vidare bara för att schemat säger att vi ska bli färdiga är inte ett alternativ.
För den som aldrig har kört moped under senhösten kan det vara svårt att förstå hur påfrestande kylan faktiskt är. Jag brukar jämföra med en dag i skidbacken. Föreställ dig att du åker skidor när temperaturen ligger kring nollstrecket. Du har underställ, handskar, jacka och ordentliga skor. Ändå känner du hur kylan tränger sig på när vinden tar tag i kroppen. Efter en stund vill du gå in, värma händerna och kanske dricka något varmt. På en moped färdas eleven i upp till 45 kilometer i timmen, ofta under långa sammanhängande körpass. Skillnaden är att eleven inte bara ska stå ut med kylan utan samtidigt lära sig att hantera ett fordon i verklig trafik. Blicken ska vara långt fram, hastigheten ska anpassas, väjningsregler ska tillämpas och andra trafikanters avsikter ska bedömas. Eleven ska dessutom lyssna på instruktioner och omsätta dem i praktiken. Det är en omfattande mental arbetsuppgift även när vädret är gynnsamt.
När kroppen börjar frysa händer något med uppmärksamheten. Det blir svårare att bortse från obehaget och fortsätta vara fullt koncentrerad på omgivningen. Kalla händer kan påverka finmotoriken, vilket är särskilt olyckligt när eleven behöver arbeta med gasreglage och bromsar. Det går naturligtvis att klä sig bättre, använda förstärkningsplagg och planera in fler pauser. Det gör vi också. Men efter många år som trafiklärare vet jag att det finns en gräns för hur mycket kläder och god vilja kan kompensera för. En elev som fryser så mycket att tankarna kretsar kring att få komma in i värmen har inte längre samma förutsättningar att ta till sig undervisningen. Och när undervisningen handlar om trafiksäkerhet är det en gräns vi måste respektera.
Det är dessutom inte bara temperaturen som bekymrar mig. Under november och december försvinner dagsljuset snabbt. I Stockholm går solen ner redan under eftermiddagen och det innebär att en utbildning som påbörjas i fullt dagsljus kan avslutas i mörker. För en erfaren förare är det en förändring som ofta hanteras rutinmässigt. För en nybörjare är det ytterligare en belastning. Avstånd blir svårare att bedöma, oskyddade trafikanter kan upptäckas senare och mötande fordons strålkastare kan blända. Lägg därtill fuktiga vägbanor, löv, grus och risken för frosthalka. På två hjul finns inga stora marginaler när väggreppet plötsligt försvinner.
Forskningen ger oss anledning att ta de här riskerna på allvar. Trafikverkets trafiksäkerhetsinformation visar att omkring fyra till fem personer omkommer på moped varje år i Sverige och att ungefär 200 skadas allvarligt. Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, har i rapport 1133 undersökt olyckor bland oskyddade trafikanter och konstaterat att halka är en återkommande faktor vid singelolyckor. För mopedister är löst grus en särskilt framträdande halkorsak. Studien visar också att mopedister har en hög risk att skadas allvarligt i förhållande till hur långt de färdas. I en annan VTI-studie från 2023 framgår att omkring en femtedel av de undersökta olyckorna med tvåhjuliga mopeder, där ljusförhållandena var kända, inträffade i mörker. Det innebär inte att mörkret orsakat dessa olyckor, men det påminner oss om att mopedolyckor också inträffar under förhållanden där sikten är begränsad. Statistiken ger oss ingen exakt siffra på hur mycket farligare det är att köra moped i december. Däremot ger den, tillsammans med vår praktiska erfarenhet, goda skäl att vara försiktiga.
Jag tycker ibland att vi inom förarutbildningen talar för mycket om hur snabbt en elev kan bli färdig och för lite om vilka förutsättningar som faktiskt krävs för att lära sig köra. En AM-utbildning är inte en transportsträcka mellan kursstart och teoriprov. Den är en utbildning där en ung människa ska utveckla färdigheter, riskmedvetenhet och ett omdöme som förhoppningsvis följer med under många år i trafiken. Det handlar inte bara om att kunna starta, svänga och bromsa. Det handlar om att förstå konsekvenserna av sina beslut. Att lära sig när hastigheten behöver sänkas, när avståndet behöver ökas och när det klokaste faktiskt är att avstå från att köra.
Vi ställer höga krav på våra elever. Vi förväntar oss att de ska vara förberedda, engagerade och villiga att ta ansvar för sin utbildning. Då måste vi också kunna ställa motsvarande krav på oss själva. Som utbildningsledare kan jag inte tala om riskmedvetenhet i teorisalen för att sedan bortse från samma principer när vädret försämras. Det vore att lära ut en sak och praktisera en annan. Om vi säger till våra elever att en ansvarsfull förare måste kunna anpassa sina beslut efter förhållandena, måste vi som trafikskola vara beredda att göra precis detsamma.
Det är naturligtvis inte alltid ett populärt beslut. Jag vet att det finns elever som har sett fram emot sitt AM-körkort i månader och vårdnadshavare som har planerat både ledighet och familjens kalender efter en kurshelg. Jag förstår deras besvikelse. Jag vet också att det finns trafikskolor som fortsätter utbilda under vintermånaderna, och det behöver inte betyda att de gör fel. Förutsättningarna kan se olika ut beroende på var i landet man befinner sig, vilken utrustning man använder och hur utbildningen är organiserad. Men hos oss har vi valt att låta den samlade säkerhetsbedömningen väga tyngre än önskemålet om att genomföra en kurs till varje pris.
Därför har vi på Silverdal Trafikskola beslutat att pausa våra praktiska AM-utbildningar på helgerna under december/januari och låta våra tvåhjulingar gå i ide när vintern tar sitt grepp om Stockholm. Vi kommer inte att sätta ett godtyckligt datum för när körningen ska återupptas. Det får vädret, väglaget och ljusförhållandena avgöra. När förutsättningarna åter är tillräckligt goda för att vi ska kunna bedriva en säker, sammanhängande och pedagogiskt meningsfull utbildning kommer mopederna att rulla igen. Under tiden finns det all anledning för våra blivande elever att förbereda sig genom att arbeta med teorin och utveckla sin förståelse för trafikens risker. Den kunskapen blir inte mindre värdefull för att mopeden står stilla.
Efter många år i yrket har jag lärt mig att det ibland krävs mer ansvar för att säga nej än för att säga ja. Det är lätt att fortsätta enligt planeringen, hoppas att vädret håller och försöka lösa problemen efter hand. Betydligt svårare är det att fatta ett beslut som innebär besvikelse för en elev, merarbete för oss själva och kanske även en ekonomisk förlust för verksamheten. Men om vi menar allvar med att trafiksäkerheten alltid ska komma först måste vi också vara beredda att ta de konsekvenserna.
När våra elever en dag lämnar trafikskolan med sina färdiga utbildningar vill jag att de ska bära med sig mer än kunskapen om hur man framför en moped. Jag vill att de ska förstå varför vi ibland väljer att vänta, varför vi inte chansar när väglaget är osäkert och varför det aldrig är ett nederlag att avstå från en körning. Tvärtom kan det vara ett av de tydligaste uttrycken för gott omdöme.
Så nu får våra tvåhjulingar vila. De får stå stilla medan frosten lägger sig över vägarna, dagarna blir kortare och vintern gör sitt intåg. När våren återvänder till Stockholm, vägarna blir säkrare och förutsättningarna är de rätta väcker vi dem igen. Då står vi redo att välkomna nya elever, nya förväntningar och nya möjligheter till frihet på två hjul.
För i slutändan handlar vårt arbete inte om att få ut så många mopeder som möjligt på vägarna. Det handlar om att se till att de unga människor som kör dem har bästa möjliga förutsättningar att göra det säkert.
Frihet kräver kunskap. Och ibland börjar den kunskapen med att förstå varför det är klokare att låta mopeden stå kvar.
Peter
Utbildningsledare och AM-trafiklärare
Silverdal Trafikskola